Riot on The Rocks

Måndag återigen. Men så illa är det faktiskt inte. Jag har haft besök av min mor i helgen och idag är det trots allt 1:a december, vilket innebär att vi just entrat en månad fylld av festligheter, glöggmys och god mat.

Mamma och jag har frossat i kulinariska läckerheter, tittat på Bruce Springsteen live (på TV förstås), shoppat, besökt julmarknaden i Gamla Stan och druckit Guiness efter en trevlig tapasmiddag tillsammans med Thomas (som har jobbat hela helgen).

Någon frågade i tidigare inlägg om skolan som jag ska gå på i Australien.

International College of Management är en del av Macquire University i Sydney. Skolan är inriktad på Management-utbildningar inom Event, Retail, Property och Hospitality. Jag kommer att läsa en Associate Degree i Event Management vilket tar två år. Högskolor och universitet i Australien är utformade på ungefär samma sätt som svenska, de är dock lite mer inriktade på den praktiska delen av utbildningen. 1200 timmar av min utbildning kommer att bestå av ett betalt internship på en eventbyrå/reklambyrå/produktionsbolag i Sydney.
Det här en enorm möjlighet då det här är en bransch där din arbetslivserfaranehet är otroligt viktig. Detta kan också innebära ett framtida Sponsorship Visa om man spelar sina kort rätt.

Jenny + Elvis (tack Mats!):

Jag har hela dagen funderat över om det är så att jag är sjuk. Jag menar allvarligt sjuk.
Jag har vita pigmentfläckar på min rygg, tänk om det är hudcancer? Eller beror min frekventa huvudvärk på en tumör?

Anledningen till denna hypokondri är att jag inte riktigt kan förstå varför just jag har välsignats med allt det goda som jag just nu upplever?

Allt kanske inte blev som jag föreställde mig när jag stod där på Rådhustrappan (eller nej, förlåt, den missade jag ju), utan det blev snarare bättre.

2005 - Lämnar min älskade gymnasieklass ESMK3C och flyttar till Gävle med Thomas innan champagneglaset ens var uppdrucket.  Hamnar på TMG efter en snabb visit på Sibylla i Valbo Köpcentrum. Att genomföra marknadsundersökningar är inte det mest stimulerande arbete som jag utfört, men vad gör det när livet bokstavligen var en fest?
Fantastiska kollegor som det faktiskt inte var helt lätt att lämna när vi tog med oss Petter och flög till andra sidan jordklotet.

2006 - Perth. Onekligen världens bästa stad. So far. Eller var det situationen, mina sambos (Thomas och Petter) eller de människor (och de gäster som vi fick) som fanns i staden?
Kärleken för Australien växte sig hur som haver väldigt stark. Helen påminde mig idag om när vi började arbeta tillsammans:
"Du kunde inte sluta prata om Australien. Du har väl varit på väg tillbaka hela tiden".
Ja, det har jag nog.
Flyttar till Stockholm (Danderyd) och börjar arbeta på Spring, och fy så jobbigt det kommer bli att lämna er (tjänstledighet, men ändå).
Kan ni tänka er att varje dag gå till ett jobb där ni möts av två av era bästa vänner och ett åttiotal människor som samtliga faktiskt är roliga att hänga med?
Så ser mina dagar ut.

2007 - Jobbet flyter på och leder till mer och mer ansvar. Det börjar bli tråkigt att bo i en rik förortskommun. Pubhäng, kultur, shopping, närhet till jobb och vitvaror som inte längre är vita, lockar i innerstan. Så vi gör ett "klipp" (men tjena finanskrisen 2008!) och hamnar på en kulle på Kungsholmen. Vindstyrkan är förmodligen densamma som i Östersund, men trivs gör jag ändå. Kanske kan man säga att det är lite som hemma.

Ni måste titta på "Pushing Daisies". Ett avsnitt och nu är jag fast.

http://www.imdb.com/find?s=all&q=pushing+daisies&x=0&y=0

Min mamma har alltid älskat Bruce Springsteen. Det är omöjligt att åka bil med henne utan att lyssna på Bruce. Och gud vet hur många barndomsminne som ackompanjerats av The Boss. Mina vänner brukar ibland skoja om mammas faschination kring denne man, det var allmänt känt hemma i byn att han är husguden i hushållet Persson/Almén.

Det var liksom inte så coolt att gilla Bruce Springsteen när man var 12 år. Men det gjorde jag ändå, även om jag inte riktigt visade det särksilt öppet.

Nästa helg kommer hon hit, min mor. Det ser jag framemot.

Jag har alltid drömt om att få Springsteen-live tillsammans med henne. Jag hoppas innerligt att den dagen snart kommer.
När jag var åtta år levde jag i tron om att när man är 20 år så är man vuxen och förmögen. Så pass förmögen att jag skulle kunna se till att Bruce kom till Sverige för att spela på hennes 50-årsdag. Och ja, han kom till Sverige det året. Men han stod inte på en gård uppe i Jämtland och rockade, tyvärr.

Det har varit en slitsam och icke-produktiv helg men lördagen bjöd i alla fall på en riktigt trevlig fest hos Andy och Aniella som snart lämnar landet för att flytta till underbara Perth. Jag önskar er all lycka och hoppas att vi ses Down Under!





Gåshud. Hopp. Lycka.

Då ska jag minnsann lägga mig i soffan, värma lite glögg (Blossa 08 Blåbär förstås) och sedan ska jag krypa ner under filten och njuta av Rebecka Törnqvists senaste album "The Cherry Blossom And the Skyline Rising From the Street". Jösses Amalia vad vackert det här är!

Rilo Kiley får stå tillbaka en stund, för nu tar Rebecka vid...



Och eftersom det är FREDAG så bjuder jag på en härlig one-hit-wonder från sommaren 2006 med svenska doublePark.

Det vore ju lite dumt och rent ut sagt elakt att inte lägga upp originalversionen av "Min hemstad" (eller "My Hometown" rättare sagt). 
För övrigt såg jag Pär Wiksten och Christina Bergmarkpå ICA S:t Eriksplan för ett halvår sedan och plötsligt blev jag sexton år igen. Pär Wiksten var Gud på den tiden. Och Christina var den coolaste katten jag någonsin skådat.

Hur kan ni tycka att det mest spännande samtalsämnet för dagen är att er dotter inte gillar att bära klänning eller strumpbyxor?
Hur kan ni bli upprörda över detta?
Hur kan ni diskutera hur man skall finna en lösning på ovanstående "problem"?

Låt henne vara, för fan.

Känner en viss hemlängtan idag. Den kommer över mig lite då och då. Jag är ju egentligen inget större fan av snö.
Men ibland vill jag se Disney-granar täckta av vitt puder, röda stugor med små fönster där värmen kan sippra ut från gemenskapen vid köksbordet och in genom din jacka för att slutligen träffa ditt hjärta och själ. Och då är man hemma.


Men jag har inte bara ett hem. För hemma är där mitt hjärta är. Oavsett om det är Stockholm eller Östersund.

"Don’t call what your wearing an outfit.
 Don’t ever say your car is broke.
 Don’t worry about losing your accent, a Southern Man tells better jokes.
 Have fun but stay clear of the needle. Call home on your sister’s birthday.
 Don’t tell them you’re bigger than Jesus, don’t give it away"

Lånar visdomsord från Drive By-Truckers idag då jag är alldeles för trött för att komma med egna.

Förresten, jag har en liten crush på den här mannen: http://www.barometern.se/blogg/henrik_rydstrom/

Han faschinerar mig. Och skriva kan han också. På ett sätt som berör.

Nu vet jag hur det skulle kännas att vara riktigt tjock i en röd plyschdräkt. Betydligt trevligare än det låter.

För ungefär två månader sedan skrev jag om min besvikelse över att ha missat Gary Louris när han spelade i Malmö i somras och att det troligtvis skulle dröja innan jag fick en ny chans att se honom.
Tack och lov så hade jag fel.
Gary Louris OCH Mark Olson (medlem repsektive före detta medlem av The Jayhawks) spelar på Berns den 7 december. Under 2009 släpps deras gemensamma album "Ready For The Flood" och innan dess turnérar de alltså tillsammans.

Jag var tvungen att ta ett litet gkädjeskutt när jag såg affischen på Götgatan idag.

Nu ska jag återgå till Luna, den lilla japanska dvärgspetsen som är min över helgen, samt ta ett glas rött. Och lyssna på The Lemoheads (observera min sjukligt snygga och sköna Lemoheads-tröja på bilden längst ner).

 

"It's been a long, a long time coming but I know a change gonna come, oh yes it will"

Oh yes, it did!

Efter en lång natt med lite sömn fick jag äntligen se Obama tala inför folket i Grant Park i Chicago. Lycka.


"It's been a long time coming, but tonight, because of what we did on this day, in this election, at this defining moment, change has come to America."

(Talet i sin helhet hittar ni här: http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/uselection2008/barackobama/3383581/Barack-Obamas-victory-speech-Full-text.html )

Vad kan möjligtvis passa bättre denna morgon fylld av hopp och framtidstro än Otis Reddings "A Change Is Gonna Come?"

Min kollega Anna har en ljuslampa vid sitt skrivbord. Den utsöndrar dagsljus och ska bringa energi och motverka depressioner. Om det fungerar vet jag inte, men den är ganska trevlig ändå (även om den är så pass stor att jag numera inte ser min kollega på andra sidan skärmen).
Själv har jag ingen lampa så Koop ger mig energi (nåja, glädje i alla fall) denna första måndag i november.




Update:

Glöm ovanstående. Musiken som bidragit till mitt välmående mer än något annat idag är utan tvekan Sound Riots "Bon Voyage". Markus lyckas alltid beröra mig med sina musikaliska verk. Oavsett genre så blir det alltid så förbaskat bra. Han har något alldeles särskilt.




Sound Riot på Myspace: http://www.myspace.com/soundriotosd

Jag har slitit som ett djur denna eftermiddag med diverse måleri och städning. Jag har vit färg i mitt hår, på mina ben (även där en finns en hel del hår så här års) ,på händer och armar och säkerligen även på andra konstiga ställen.
Jag har plågat mig ut i ovädret för att införskaffa alkohol inför morgondagens samkväme och det hela slutade med att jag tvingades ta en taxi hem från mataffären (jag klarar inte att bära en platta öl, två matkassar och tre pavor vin på egen hand). Den korta sträckan uppskattades inte av chauffören och det gjorde inte saken bättre att jag tvingades betala med kort...

Nu tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av ett glas rött och en lugn stund framför TV:n. Den lugna stunden utbyttes ganska kvickt mot en irriterande stund.

Allvarligt talat, Färjan? Vad är det för jävla skräp?

Jag är en av få som aldrig satt min fot på en finlandsfärja. Det har varit nära några gånger, men det har alltid kommit andra saker i vägen. Jag kan nu konstatera att det varit riktig tur.

Herregud, ett flytande G3 (för er som bott i Östersund) eller är det Kickis, Garbo eller Star Bar?

Det kommer givetvis inte som någon chock, men vem vill kolla på något så vidrigt?

Svensson på apfyllan. Mysigt.

Den enda fredagsunderhållningen värd namnet är väl Idol (även om jag blir arg över hur man varje år sabbar coola personligheter). Alice är helt underbar och jag vet inte varför. Det måste vara hennes utstrålning. Den är faktiskt one-of-a-kind.

Nej, nu ska jag lugna ner mig med hjälp av Rufus Wainwright.



"Little sister come and sit beside me, beside me
And we'll play a tune on this old piano, forte
Just for a while, just for a while, just for a while
'Til your hair becomes a powdered wig
And I become a total bastard
Feet that hardly reach the pedal
Sewn to a tremendous shadow

Ave, ave, history is on my side
So complain have no shame
And remember that your brother is a boy"

Just nu känns hela tillvaron som en enda lång väntan. Vad jag än gör så väntar jag på nästa sak som ska komma och mina prioriteringar är helt åt helskotta. På jobbet oroar jag mig över allt jag måste göra när arbetsdagen är över, och när arbetsdagen är över oroar jag mig över vad som ska göras på jobbet.

Det är inget vidare effektivt tänk.

Det kanske är dags att leva för stunden och njuta av allt det där som jag så småningom inte kommer att få uppleva på ett bra tag?
Promenaderna längst S:t Eriksgatan när allt är mörkt och jag tänker att det är julskyltning, luncher med fina vänner, en öl efter jobbet med någon/några jag tycker om, utmaningarna som triggar mig i mitt jobb (som dock känns lite tungt just nu), det härliga i att äntligen ha ett riktigt kök och det sköna i att ta en rask promenad, trots att kylan aggresivt biter mig i kinderna.

För nu längtar jag enbart efter en sak och det är Sydney, NSW, Australien.

Tidiga morgnar i ett varmt och härligt land där jag får åka till färja till skolan för att det går snabbare än buss, en VB på stranden i Manly med en studiekamrat, lunchdejter med min fina Ida och ljumna kvällar på balkongen med Thomas.

Men det kommer. Så nu ska jag försöka fokusera på nuet. Diska i vårt nya kök för första gången och sedan ta på mig skorna och promenera till Lilla Essingen för att titta på fotboll med Mats.

Jag har det väl ganska bra trots allt.

Det här är pedagogiskt, snyggt och underhållande och bör vara obligatoriskt material i svenskundervisning.

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1287643

Nu ska jag författa ett brev till Skolverket.

Ibland är det jobbigt att bo i Sverige och samtidigt ha tillgång till internetuppkoppling och allt vad det innebär.
För den här hösten/vintern bjuder på otroligt intressanta biopremiärer. Helst vill man vara en laglydig medborgare. Helst...

Jag vågar anta att Seth Rogen varken har familj eller några som helst hobbies, för en mer produktiv människa får man leta efter. Under 2007-2008 har Rogen hunnit skriva och producera bland annat Superbad, Knocked Up, Drillbit Taylor, Step Brothers och ovannämnda Pineapple Express.
Och jag blir sällan besviken. Kanske växer jag aldrig upp, men det här är pubertal humor när den är som bäst (och det är den i stort sett bara om Rogen är inblandad).  I Pineapple Express medverkar dessutom James Franco och spelar en alldeles klockren drug dealer. Summa sumarum, gå och se den 14 november eller fixa på annat vis.

Jag ser även framemot filmatiseringar av diverse romaner, så som "Revolutionary Road" och "Låt den rätte komma in"
Problemet är att jag ännu inte läst någon av dem, så vi kanske får börja där. Det blir lite roligare då.

Men, inget gör mig mer exhalterad än Baz Luhrmanns kommande film "Australia". Givetvis juldagspremiär i Sverige (de större produktionernas dag) och det här är en film som troligtvis är bäst på bio.
Australierna själva får självklart se den tidigare än så, nämligen 14 november. Det kommer att klia i mina små piratfingrar...

Traliern ger mig gåshud:

Allt, allt, allt gick fel för mig i morse. Jag kände mig som en grinig snorunge när jag klev in på kontoret.
Lövhalka, högklackat, en dataväska som vägde ett ton samt en sjal som inte vill ligga stilla på min axel ökade dessutom irritationen.
Då tycker jag att man får trösta sig med vad jag anser vara den bästa duetten genom tiderna:

Idag har vi skickat alla ansökningar till dessa skolor som vi tror kan ta oss någonstans i livet.
Vi är nog egentligen sent ute, men det känns så oerhört skönt att det äntligen är gjort.
Men det är nu oron uppstår: Tänk om jag inte blir antagen (vilket man varit jäkligt säker över innan), det kanske inte finns någon som vill betala pengar för att bo i vår fina lägenhet, CSN kanske dissar oss totalt och myndigheterna i Australien kanske kommer att hävda att vi begick förfärliga brott när vi besökte landet senast och nekar oss därför ett visum?
Ja, det är många frågetecken just nu men jag vet att samtliga kommer att utvecklas til utropstecken. Många säger att man ska vara försiktigt med utropstecken. Förlåt, men det struntar jag i. Utropstecken uttrycker glädje. Punkt (eller kanse utropstecken).

Väntan blir förmodligen längre än man önskar. Men det gör inget, för allting ordnar sig.

Igår träffade jag en vän som jag insåg att jag nog kommer att sakna när jag lämnar Landet Lagom. En vän som jag i stort sett aldrig ser. Men jag hoppas att det ska bli ändring på det nu. För vi har oerhört roligt tillsammans. Lyxlirarn' (som verkligen har jobbat  och slitit för att idag få avnjuta rysk kaviar och Ferraris), jag hoppas att du överlever din flygresa...

Det här är en ganska töntig låt, men den får mig att tänka på good allt times, fina vänner och Sanna som på något vis kommer att få klona sig, ingen vet hur det ska gå till. Anyway, njut av lite gammal hederlig högstadierock: