No dancing
Måndag igen. Och jag får ingenting gjort. Överhuvudtaget.
Jag måste plugga ikväll eftersom gårdagen gick helt i filmens tecken (My Own Private Idaho, jag vet inte riktigt. Gus, du är en konstig människa). Och ordet "konstigt" är ju, precis som "svårt", INTE synonymt med bra.
Glöm aldrig det.
Jag blir trött på mig själv när jag ständigt skjuter upp alla måsten.
Inget plugg, ingen träning, ingen städning - vad är det för fel på mig?
Kanske skulle mina sömnproblem försvinna om jag faktiskt gjorde något vettigt om dagarna?
På onsdag åker jag upp till Surfer's med ett par kollegor, förhoppningsvis är Niklas på plats också. Det blir trevligt.
Just det - Elvis Costello. Vilken man alltså. Men efter 2 1/2 timmes spelning utan paus kunde jag ana myror i byxorna hos många i publiken.
Jag måste plugga ikväll eftersom gårdagen gick helt i filmens tecken (My Own Private Idaho, jag vet inte riktigt. Gus, du är en konstig människa). Och ordet "konstigt" är ju, precis som "svårt", INTE synonymt med bra.
Glöm aldrig det.
Jag blir trött på mig själv när jag ständigt skjuter upp alla måsten.
Inget plugg, ingen träning, ingen städning - vad är det för fel på mig?
Kanske skulle mina sömnproblem försvinna om jag faktiskt gjorde något vettigt om dagarna?
På onsdag åker jag upp till Surfer's med ett par kollegor, förhoppningsvis är Niklas på plats också. Det blir trevligt.
Just det - Elvis Costello. Vilken man alltså. Men efter 2 1/2 timmes spelning utan paus kunde jag ana myror i byxorna hos många i publiken.
Skrivkramp
Ska man skriva även fast man inte kan, inte vill, inte orkar?
Den här bloggen skapades inte för att ge mig mer pengar, uppmärksamhet eller bekräftelse, då hade den nog handlat om helt andra saker.
Mitt liv här är inte tråkigt, snarare tvärtom men jag ibland finner jag det svårt att skriva om saker som händer i min vardag. För nu finns det en vardag här, det är inte längre samma stora äventyr som det var i februrari.
Men ni som känner mig vet att jag alltid gillat vardag. Efter jul gillar jag att ta ner allt pynt, återgå till rutiner och se framemot något annat. Ja, jag blickar ju ständigt framåt... På både gott och ont givetvis.
Veckorna här går fort nu. Plugga, jobba, sova och festligheter på helgerna.
Det är fortfarande ganska kallt och jag har ännu inte fått någon solbränna. En ökenstorm drog förbi häromdagen, ni har säkert redan sett bilder via svensk press.
I december reser jag hem till Sverige för att fira jul, gå på bröllop och förhoppningsvis träffa massor av vänner!
Även om 21 december känns avlägset just nu, så vet jag att jag knappt kommer hinna blinka innan jag landar på Arlanda. Men innan dess ska jag hinna skriva tentor, jobba ihop lite fickpengar och, återigen, fixa den där jäkla solbrännan.
Och sen hoppas jag att den där Anna Anka inte befinner sig i Sverige när jag återvänder hem. Hon verkar lite creepy.
Och så laddar vi inför Elvis Costello den 17 oktober:
Den här bloggen skapades inte för att ge mig mer pengar, uppmärksamhet eller bekräftelse, då hade den nog handlat om helt andra saker.
Mitt liv här är inte tråkigt, snarare tvärtom men jag ibland finner jag det svårt att skriva om saker som händer i min vardag. För nu finns det en vardag här, det är inte längre samma stora äventyr som det var i februrari.
Men ni som känner mig vet att jag alltid gillat vardag. Efter jul gillar jag att ta ner allt pynt, återgå till rutiner och se framemot något annat. Ja, jag blickar ju ständigt framåt... På både gott och ont givetvis.
Veckorna här går fort nu. Plugga, jobba, sova och festligheter på helgerna.
Det är fortfarande ganska kallt och jag har ännu inte fått någon solbränna. En ökenstorm drog förbi häromdagen, ni har säkert redan sett bilder via svensk press.
I december reser jag hem till Sverige för att fira jul, gå på bröllop och förhoppningsvis träffa massor av vänner!
Även om 21 december känns avlägset just nu, så vet jag att jag knappt kommer hinna blinka innan jag landar på Arlanda. Men innan dess ska jag hinna skriva tentor, jobba ihop lite fickpengar och, återigen, fixa den där jäkla solbrännan.
Och sen hoppas jag att den där Anna Anka inte befinner sig i Sverige när jag återvänder hem. Hon verkar lite creepy.
Och så laddar vi inför Elvis Costello den 17 oktober:
