Ain't life grand?
Jag har vita pigmentfläckar på min rygg, tänk om det är hudcancer? Eller beror min frekventa huvudvärk på en tumör?
Anledningen till denna hypokondri är att jag inte riktigt kan förstå varför just jag har välsignats med allt det goda som jag just nu upplever?
Allt kanske inte blev som jag föreställde mig när jag stod där på Rådhustrappan (eller nej, förlåt, den missade jag ju), utan det blev snarare bättre.
2005 - Lämnar min älskade gymnasieklass ESMK3C och flyttar till Gävle med Thomas innan champagneglaset ens var uppdrucket. Hamnar på TMG efter en snabb visit på Sibylla i Valbo Köpcentrum. Att genomföra marknadsundersökningar är inte det mest stimulerande arbete som jag utfört, men vad gör det när livet bokstavligen var en fest?
Fantastiska kollegor som det faktiskt inte var helt lätt att lämna när vi tog med oss Petter och flög till andra sidan jordklotet.
2006 - Perth. Onekligen världens bästa stad. So far. Eller var det situationen, mina sambos (Thomas och Petter) eller de människor (och de gäster som vi fick) som fanns i staden?
Kärleken för Australien växte sig hur som haver väldigt stark. Helen påminde mig idag om när vi började arbeta tillsammans:
"Du kunde inte sluta prata om Australien. Du har väl varit på väg tillbaka hela tiden".
Ja, det har jag nog.
Flyttar till Stockholm (Danderyd) och börjar arbeta på Spring, och fy så jobbigt det kommer bli att lämna er (tjänstledighet, men ändå).
Kan ni tänka er att varje dag gå till ett jobb där ni möts av två av era bästa vänner och ett åttiotal människor som samtliga faktiskt är roliga att hänga med?
Så ser mina dagar ut.
2007 - Jobbet flyter på och leder till mer och mer ansvar. Det börjar bli tråkigt att bo i en rik förortskommun. Pubhäng, kultur, shopping, närhet till jobb och vitvaror som inte längre är vita, lockar i innerstan. Så vi gör ett "klipp" (men tjena finanskrisen 2008!) och hamnar på en kulle på Kungsholmen. Vindstyrkan är förmodligen densamma som i Östersund, men trivs gör jag ändå. Kanske kan man säga att det är lite som hemma.
2008 - Men ska vi inte fira befodran och bostadsköp? Jo, klart vi ska. Indien värmer min bleka kropp och Kingfisher svalkar i solen samtidigt som den givetvis bygger på kaggen i januari. Sen var inte Goa vad jag förväntade mig. Inga hippies, inget knark. Men solsken och kryddstark mat räcker långt.
Trots att jag inte kan skryta med att ha stressat runt på alla de grymma spelningar som vår huvudstad i stort sett dagligen bjuder på, så tycker jag ändå att jag gjort ett bra jobb här. James Taylor rörde mig och Flood (kanske även Thomas, men han döljde det bra i sådant fall) till tårar på Cirkus, me and my baby rockade loss på Accelerator till MGMT och en ganska tråkig Duffy och jag har även hunnit bevittna en full men fortfarande intressant Evan Dando.
Fin semester i Gävle och Jämtland.
Och nu då? 25 november 2008?
Jag har blivit antagen till International College of Management (Macquarie University) i Sydney.
Vi ska verkligen åka.
Kanske tycker ni inte att det här är så stort. Det tycker jag.
Och det har inträffat med hjälp av lite jävlar anamma.
Och den har jag fått från min familj och vänner. Ni vet vilka ni är.
Tack.
Alltså.. Oh. Jag känner mig nästintill exakt densamma. För det måste finnas en hake med allt fantastiskt som hänt den här veckan. Eller egentligen. Det här året. Om jag vetat att jag när jag på nyårsafton 07/08 (trots att jag aldrig avger nyårslöften) skulle lyckas med precis allt det jag så innerligt önskade så hade jag inte trott migsjälv. För så många steg har tagits. Mentalt. Men också runt jorden. Men framförallt såsom jag är som person. Och för första gången i mitt liv kan jag säga att jag är så jävla stolt över migsjälv! Sen att det gör utdelningar på det här sättet. Att jag vågade satsa, vara modig, släppte så lång tids ångest. Det är fantastiskt på ett sätt jag inte kan förstå. Så jag förstår dig. Den där känslan av; när kommer bakslaget? Eller ska jag egentligen dö imorgon? va va? Men vi överlever nog. Friska som nötkärnor. Och när vi är gamla som gatan kan vi titta tillbaka på de här åren och le lite extra mycket.
Tack. tack!
Egentligen kommer jag väl inte härifrån norr alls. Eller... helt och hållet? Mina föräldrar är skåningar med kärlek för snö så de flyttade till norr. När två äldre bröder och till sist jag var i världen så sattes bopålarna ned i Järpenoch det är här jag vuxit upp och gått i skolan. Men somrarna har alltid spenderats i vårt hus i skåne och hos rötterna där. Och det är där mitt hjärta ligger. Fast ju äldre jag blir ju mer förälskar jag mig i norr efter att ha haft en ganska jobbig relation till allt här. Jag jobbar för LT i Östersund, och en del andra tidningar, som frilansare och har gjort det sen jag var 18 (nu är jag 20) och Östersund har alltid känts som "min" stad. kanske för att det är närmast? Jag vet inte riktigt, men Östersund är en fin fin stad.
Ett onödigt långt svar men jag är alltid så kluven på vad jag ska säga. För innerst inne känner jag mig inte som en norrlänning. Men jag är kanske det?
Saknar du att bo i norr ibland?
jag gillar också australien. vad är det för skolan du skall gå på?
