Riot on The Rocks

Ni som tror att ni har vuxit ifrån tecknat och animerat, kan sluta läsa NU. Ni andra, som har barnasinnet kvar och kan förstå storheten i det som vid första anblick kan verka simpelt och barnsligt, ni kan fortsätta att läsa.

Jag såg Bolt ikväll. Jag är alldeles hänförd. Fantastisk film. Jag grät som ett barn.
Droppen var när jag inser att Jenny Lewis (den kvinnan kan fan inte misslyckas med något) gör ledmotivet, "Barking At The Moon".

Men det blev nog lite för mycket när jag går in på Youtube för att hitta låten och "the poster" har skrivit följande information:
"This song is so touching, especially for overseas students."

Jag kommer att sakna hemma. Det har jag inte gjort tidigare, inte på samma sätt som nu. Och om fyra dagar är jag "the oversea student". Jag kommer givetvis att älska varenda minut, det är jag säker på. Men som jag nämnt tidigare, hemma är en speciell plats. Det är den plats där de människor som utgör hemma bor. Och en plats som Jämtland, där man blir rörd av de vackra vyerna.

Måste dock nämna att det som vanligt är birollerna som gör filmen, Kiten och UNDERBARA Rhino.

Ja, jag vet. Jag postar otroligt många Youtube-klipp. Men är det något ni ska lyssna på, så är det detta (dock inte samma som jag nämnde tidigare, ljudkvaliten var inte den bästa):

Det var inte alls lätt att lämna mina kollegor idag. Tårar rann från min kind, och trots att jag tänkte gå redan vid lunch på grund av min inte så lindriga förkyldning, så stannade jag fram till klockan 16.
Det känns märkligt att jag inte ska gå till jobbet imorgon och att jag på söndag kommer att sitta på planet till Sydney.

Tittar just nu på Debatt, två saker gällande detta:
Det är rent ut sagt vidrigt att lyssna på vad som sker på Södertälje Sjukhus.
Rasistiska uttalanden i patienters närvaro och en främlighetsfientlig jargong i fikarummet. Jag har stor förståelse för att undersköterskor/sjuksköterskor/läkare arbetar under en otrolig press och stress, men det är absolut ingen ursäkt.
Men det jag just nu blir mest förbannad över, är de sjuksköterskor som helt och totalt förnekar att vad undersköterskan och läkaren i studion (samt anonyma uttalanden) säger. Varför skulle man ljuga kring en sådan sak? Och vad vinner ni själva på att förneka vad som sker? Är det någon slags förhoppning om att bli befodrad för att ni håller chefernas ryggar?
Denna typ av "lojalitet" är äcklig.

Och till sist, Jannes sidekick, Axel Humlesjö är jäkligt duktig. Och ganska så fager dessutom.

Imorgon ska jag jaga dammråttor och packa väskor och kartonger. I övrigt ser jag framemot besök från "the in-laws" på lördag då vi ska käka middag på Restaurang Vinter på Tomtebogatan.

Thomas kastade in lite ny musik på mitt minneskort häromdagen, mestadels album som hittats på http://music.blogg.se 's Top 50 2008-lista.

Det här är en ny favorit, Conor Oberst (från Bright Eyes) - Get Well-Card. Ett sådant kan jag behöva idag:

Jag har ingen aning om vad som hände med bilderna i föregående inlägg, och jag orkar inte heller göra något åt saken.

I måndags drack jag öl med gamla klasskamrater, igår mötte vi upp Martin, Johan, Lisa och Karin på Nada.

Så här såg det ut:



Stefan & Lisa

'

Simon



Sanna & Bodil



Lisa



Katta, Simon & jag (uppenbarligen faschinerad av Simons bilder)



Bröderna Berglund på Nada



Thomas & Johan



Lisa & jag (vad hände med mitt öga?!)



Johan, Lisa & Karin

I brist på annat kan man alltid lägga upp sköna och mindre sköna mobilbilder:




                                   



                                                

Resfebern kom idag. Jag lugnar ner mig med min absoluta favoritlåt för tillfället. Jag tröttnar aldrig, den går på repeat och har så gjort i cirka tre månader. Minst. 



Just det. Brett mailade mig imorse. Så här skrev han:





Det här kan inte bli annat än bra.

Jag ser framemot morgondagen. Fredag och löning, men det är inte det bästa. Jag ska spendera kvällen tillsammans med två helt underbar tjejer, Sanna och Emmeline (förstås!).
God mat, öl, vin och lite kanske lite sangria. Jag ska försöka vara flitig med kameran, det här kan vara min sista kväll i dessa damers sällskap.
Vi är ett bra team. Olika på många sätt, men lika envisa och orädda, med storslagna planer för livet. Sällan tysta och alltid nära till skratt. Och de ställer upp i alla väder utan att för den sakens skull kräva något tillbaka.

Det får mig att tänka på att jag faktiskt inte nämnt vem som tog mig till sjukhuset den där dagen då smärtan var outhärdlig.

Jag grät flera gånger på sjukhuset när jag tänkte på att Sanna lämnat jobbet, åkt hem till mig, packat in oss i en taxi och sedan tillbringat många timmar med mig på akuten och olika, stundvis obehagliga, undersökningar. Jag är så oerhört tacksam för det och kan fortfarande inte förstå hur jag ska kunna gottgöra dig.

Det är tungt att lämna så himla fina vänner. Usch.

Flygbiljetter - Check
Visum - Check
CoE - Check
Uthyrd bostad - Check
Bostad att hyra - Check
Frisk och kry - Check

Vi ska bo i Glebe, med Brett och Catherine. De verkar vara den typ av människor som vi kommer väldigt bra överens med. Jag hoppas att mitt omdöme är korrekt.
De kommer att hämta oss på flygplatsen, måndag den 2 februari. Sen åker vi till Glebe. Där ska vi bo.
Vårt nya hem.
Första kvällen på madrass, nästkommande dag ska vi köpa en säng.
I Sydney.
Det är en ganska bisarr tanke just idag. Jag tittar ut genom fönster och det snöar. Fast det låter snarare som hagel.

Det är verkligen inte länge kvar nu. Underbart.

Jag funderar på om B och C kommer att stå  med en skylt på flygplatsen, så som taxichaufförerna gör. "Emma & Thomas". Det här är galet.



Glebe



Glebe Point Road, vår nya adress.

Så där ja.
Operationen gick alldeles utmärkt och jag kunde lämna sjukhuset redan på lördagen.
Idag har vi fyra lägenhetsvisningar och imorgon utser vi den blivande hyresgästen.

I morgon åker även världens bästa Angelica till Sydafrika, följt av en lång vistelse i USA. Vi ska ses för en liten fika imorgon om jag klarar av att ta mig ut, men det borde gå bra för jag mår hyfsat redan nu.
Det kommer att dröja innan vi ses nästa gång, men det glädjer mig att tänka på att det kommer att vara i Sydney.

Jag blir glad när mina vänner följer sina drömmar och inte är rädda för att ses sig om i världen. Det är viktigt.





Sofia (som också reser iväg imorgon) och Angelica

För jag har fullkomligt glömt att berätta hur mycket jag kommer att sakna lördag alternativt söndag på Rosa Drömmar. Eller tisdagar alternativt onsdagar i soffan (om det inte är Viasat Motor som sänder matchen förstås, då blir det Rosa Drömmar igen).

Hur som helst, det är svårt att följa Premier League från Australien. Champions Leaugue också. Tidskillnader suger. Kanske är AFL den nya grejen?
Tänk om Liverpool vinner i år. Och så är man på andra sidan jordklotet. Långt från CL-final/PL-final. Balle.

Jag hade stora svårigheter med att sjunga den här låten under vår uppsättning av "The Wall".
Den är lite för vacker för att det ska funka.

Devolution med Emmeline
Bagpipers med Sanna (och alla andra som hängt med oss dit under åren)
Rörstrandsgatan
Snus
Lunch på Röda Havet
After Work i solen på Grappa
Häng i Rålis då vädret tillåter
Spelningar i sommarnatten, som exempelvis Accelerator
Storsjöyran
Stockholm på sommaren
Jämtland
Kälom
Doften av syren
Promenader med Mats
När allting tinar upp på våren, och det luktar jord och gräs
Vår lägenhet
Jämtska
Min gitarr
Tavlan på Mark Everett, målad av Mathias John
H&M
Hög standard på boende

Alldeles snart börjar ett nytt liv, eller rättare sagt, detta liv fortsätter men på en annan plats. Jag ska försöka njuta av det som är Sydney, och det som jag kommer att sakna när jag väl kommer hem. Det är alldeles för ofta som man inte uppskattar det man har för stunden. Det hoppas jag kunna göra nu.
Jag är lite sentimental i detta ögonblick. Lars Winnerbäck är på TV: Jag är inget större fan nuförtiden, men under högstadiet var han viktig för mig, Lasse. Det finns många fina minnen. Men allt har sin tid. Jag känner igen mig i de unga tjejerna som står längst fram, de kan varenda textrad och skrålar för full hals. Vissa av dem gråter. Sådan var jag också, och kan vara än idag, men kanske inte just på grund av Lars Winnerbäck.
Men riktigt bra ivespelningar är något av det vackraste jag vet. Stämningen, kärleken, gemenskapen.

Sådana ögonblick går att få var man än befinner sig på jorden, tack och lov. För musiken finns överallt. Och underbara människor, de finns också överallt, om man bara letar lite.

Jag läser en hel bloggar. En del läser jag för att jag är nyfiken på vad som händer med gamla högstadiekamrater (kan tillägga att detta inte alltid är så underhållande), och andra läser jag för att de är så attans bra och inspirerande. Den sistnämnda typen kommer här:

http://aenigma.blogg.se
Via en gemensam bekant (som ni kommer att kunna läsa om längre ner) fann jag Kajsas underbara blogg i kommentarfältet. Om man gillar att sätta etiketter på saker och ting, så driver Kajsa en modeblogg. Men det här är inget tråkigt "dagens outfit-chihuahua-sex and the city-ben &jerrys-cravings" -drabbel. Nej, Kajsa har talang. Hon kan skriva, hon är fenomenalt duktig på att rita och har ett öga för fotografi. Dessutom verkar hon vara en helt underbar tjej. Missa inte Kajsa!

http://baagz.blogg.se
Det här är egentligen ganska lustigt. För det första har jag ingen som helst aning om hur jag hittade till Olas blogg. För det andra så vet jag inte heller riktigt varför jag läser den. Jag känner inte Ola, jag känner ingen som känner Ola, och det är väldigt svårt att kategorisera denna blogg. Men den underhåller, Ola verkar vara en rolig kille. Han gillar bra musik och bra filmer. Det är viktigt. Han har kloka tankar och bor i Boden (tror jag). Jag antar att det är bloggar som Olas som kallas "personliga". Som en dagbok. Nåväl, döm själva!

http://norrsveden.blogspot.com
En halvbekant kan man nog säga. Simon har inte bloggat särskilt länge (vad jag vet), men han gör det så jäkla bra. Simon är musiker, och en väldigt duktig sådan. Men inte nog med det, han är fruktansvärt rolig. Och i all denna rolighet, så finns alltid ett budskap. Jag mår bra i själen av norrsveden.blogspot.com. Väldigt bra.

http.//leijonhjarta.blogg.se
Leijohjärta är en gammal vän från Östersund. Killen som gick bygg (typ, det fanns ett flashigare namn men egentligen var det samma sak) på gymnasiet men slutade (?) som fotograf och skribent. På ett välkänt herrmagasin. Jag vågar inte skriva så mycket mer än så då Leijonhjärta tidigare hade en önskan om att vara något anonym. Men läs, för han är grym.
Här fann jag ovannämnda Kajsa.

www.metrobloggen.se/ettliviexil eller www.jonaspeterson.com
Det mest kommersiella bidraget på listan, Jonas "Silverfisken" Peterson var länge en av Sveriges mest lästa bloggare. Jag vet inte hur statistiken ser ut idag, men jag blir fortfarande glad och rörd av fina bilder och fantastiska texter. Och jag föreställer mig mitt eget liv i Australien, Jonas bor nämligen utanför Brisbane. Och han skriver ofta om väder. Är det bara jag som på riktigt tycker att väder inte bara är något man tar upp när alla andra samtalsämnen är slut, utan faktiskt något som är intressant?

http://helanohalvan.blogg.se
Vän till en vän. Vi har setts max två gånger, men jag har ändå förstått att Thea härlig. Och glad, eller i alla fall aldrig sur eller arg över oväsentliga saker (definitionsfråga såklart, men ni fattar). Hon har en livsglädje, Thea. Och självdistans. Det är också viktigt.

Fotografer: Mestadels Thomas och jag. Men även Jonas och  Emil B och säkert någon mer som ville ta en titt på underverket - Nikon D80.

 

Kanske börjar pusselbitarna att falla på plats nu? Fast jag vågar inte riktigt hoppas.

Lördagen var i alla fall helt perfekt. Fina, glada och trevliga (och fulla) människor kom till vår lilla tillställning (som blev ganska stor) och vi festade fram tills klockan 04:00. Tack alla!

En trevlig italienska kom förbi och tittade på lägenheten i lördags, men vi får se vad som händer där. Det finns även en annan spekulant som vi hoppas lite på.

Jag har även tagit ett snack med bästaste Annelie på Blueberry, som tack och lov meddelade att min operation och sjukdom inte ska vara något hinder för studentvisumet.

Kicki på Karolinska ringde mig alldeles nyss. Operationen sker på fredag. Hon är bra, Kicki. Men jag tror minnsann att hon blev lite rädd när jag började gråta och samtidigt var lite smått arg på hennes kollegor som opererade mig i december. Men ibland blir det bara för mycket. Det är inte ditt fel, Kicki.
Jag vill bara att detta ska vara över.

Hur kan man veta så lite om Endometrios? 10-15% av alla kvinnor i fertil ålder har fått diagnosen, men mörkertalet lär vara ganska stort då en diagnos endast kan ställas via laparoskopi och vävnadsprov.
Många tror att jag vill tala tyst om sjukdomen. Men jag vägrar. Det är inget att skämmas för, och det är delvis tystnaden som orsakar okunskap. Men man ska inte tala om sådant som rör kvinnans könsorgan och sexualitet. Det är genant. Folk blir lite rädda när jag säger "livmoder" eller "äggstockar". Herregud.

Om någon är det minsta intresserad så har jag haft ett otroligt sug efter falurkorv med stuvade makaroner (jag tror att mina smaklökar börjar inse att jag snart inte kommer att ha tillgång till svensk husmanskost).
Så nu längtar jag hem till spisen konstigt nog.

Jag måste uppenbarligen skriva väldigt mycket om mat och dryck, för annonser om matresor och vin har börjat dyka upp på min blogg. Tanken var kanske inte att det här skulle bli en matblogg. Fast vad var tanken egentligen?

Ikväll ska jag lägga upp bilder från vår trevliga fest.

Vilken skräll att mitt återbesök skulle gå åt helvete.
Cystan har växt, operation ska göras nästa vecka och jag har endometrios, en kronisk men ofarlig sjukdom (läs mer här om ni undrar vad det är för något).

Otroligt dålig tajming, samtidigt så är det skönt att få en diagnos och att få operera bort den där jäveln innan vi drar,
Jag blir sjukskriven och sängliggande i några dagar, men sedan hoppas jag att det ska gå bra att packa och flyttstäda.

Jag är fruktansvärt arg på de läkare på Karolinska som inte undersökte cystan ordentligt första gången. För fyra veckor sedan. När de opererade mig. Symptomen för endo hade tydligen funnits redan då.

Som Camilla sa" Varför ska man behöva vara sin egen doktor?"

Efter första sjukhusvistelsen var jag själv säker på att jag hade endometrios, men alla hävdade att man i sådant fall skulle ha sett det vid laparaskopin. Jasså?

Nåväl. det kunde givetvis varit mycket värre.

Jag skrev ju igår att jag skulle ta i tu med oredan i hemmet. Guess what? I didn't. Och ingen är väl förvånad över detta.

Det fina med att göra det ikväll var att jag skulle få hjälp av Thomas. Men nu ska han tydligen inventera. Häromdagen fick jag veta från en av Thomas kollegor att inventera även kunde innebära att dricka öl, men att Thomas aldrig behöver dra den lögnen för mig då jag sällan får raseriutbrott över att han vill sänka en bira. Varför skulle jag få det?
Jag är ju själv den okrönta drottningen av after work. Så det vore väl att kasta sten i glashus?

Men idag kan jag förstå om "inventera" faktiskt betyder öl (även fast jag hörde samtalet om inventeringen, den är på riktigt).
Vem tusan vill städa när det inte bara innebär att dammsuga och skura lite golv, utan även bära diverse skräp till soprum, glasinsamling och vindsförråd?

Jag tänkte göra det hela lite roligare genom att förtära alkohol samtidigt som jag städar. Jag tror att det är en bra idé.
Kombinera nytta med nöje, det är jag ganska duktig på faktiskt.

Jag kan även trösta mig med tanken att det kommer kännas väldigt bra när allting är klart. Samt att jag troligtvis lär vara helt utpumpad och trött, vilket passar mycket bra då jag endast sovit två timmar i natt.

Förslag på städmusik mottages gärna (dock ingen klassisk musik, det är en myt att det ska vara bra musik att städa till)!

Annars då?
Jag vill sitta på planet nu och skåla med Thomas. Jag vill landa i Sydney, flytta till Neutral Bay/Kirribilli/CBD eller North. Åka färjan till Manly varje morgon. Jobba någon kväll i veckan. Jogga i Hyde Park (ja, den heter så i Sydney också).
Bada i havet. Bli brun. Dricka Toohey's.

 

Gårdagen blev inte riktigt som planerat då Thomas kändes sig lite för krasslig för att spendera tre timmar i en biosalong. Efter en starkölslunch med Emmeline på Rörstrandsgatan (Stockholm absolut bästa gata) så beslutade vi oss för att käka middag hemma hos oss. Jag, Emmeline, Thomas och min syster som är på besök.
Vinet flödade och maten var alldeles utsökt. Vi såg "Religilous" (http://www.imdb.com/title/tt0815241/)  som framkallade både skratt och vilda diskussioner. Härligt!
Kvällen avslutades med lite gitarrspelande från min sida och JVM-final i hockey, som jag dock inte orkade se så mycket av. Tråkigt med förlust hur som helst.

Jag är en smula bakfull idag och ska alldeles strax äta lite tacopaj för att orka ta i tu med oredan här hemma. Vi har lägenhetsvisning på torsdag och då bör allting vara tipp-topp.

Jag har en obehaglig känsla  i magen. Rädslan över att något ska förstöra mina planer är mycket stor.
Det är fyra veckor kvar. Det finns fortfarande en risk att något går snett. På fredag ska jag tillbaka till Karolinska för att kontrollera att allt står rätt till. Jag hoppas verkligen att så är fallet.

Födelsedagen kommer inte att firas med pompa och ståt, däremot ska jag snart ta mig ut i kylan för en lunch med Emmeline. Ikväll väntar middag med Thomas, "Australia" på bio (troligtvis en ganska bra uppladdning inför resan) samt JVM-final i hockey.

Nyårsafton I Gävle, fotat av Thomas:

Nu får det vara nog. Senaste tiden har kantats av så många olyckshändelser att det nu bara är att vänta på nästa grej som ska ske. Det kommer att komma, jag lovar.
December började med att jag fick åka in på akuten och operera mig och blev sedan sjukskriven månaden ut. Det är väl sådant som händer.
Två veckor senare har Sanna tagit fram brädan som vilat på vinden i x-antal år och det hinner inte bli många åk förr än hon kraschar och bryter arm och slår rygg och svanskota fördärvad.
Fem dagar senare vill Thomas fyllekäka lite kebab efter en härlig juldagsafton i Gävle, och detta slutar med att någon dum idiot slår honom över tänder och näsa. Och där fick vi vårt tredje akutbesök på tre veckor.

Men akuten är väl inte nog? Ska vi inte träffa dom där människorna som jobbar med bilbärgning också? Jo, det tycker jag!

Vill man träffa Assistanskåren ska man se till att fastna med bilen i tunneln vid Lindhagensplan. Man blockar då all trafik som kommer från Bromma och vill ta sig till Fridhemsplan. Man får även betala 1400:- för att få bilen flyttad. Även om man bor tre minuter bort. Det här inträffade igår.

Det går bra nu.

Är det någon som vill slå vad om att vårt plan till Sydney kommer att störta? Det är väl ingen högoddsare, men det kan vara kul ändå.