Riot on The Rocks

I alla fall inte när helgen varit lyckad och ja, ni vet, Friday I'm In Love.

Min underbart fina och äventyrslystna vän Angelica gjorde ett gästspel i Stockholm under några trevliga timmar för att sedan beges till Milano på lördag morgonen.
Vi hann avverka en god tapas-middag med service under all kritik (vad har hänt med Caliente?), ta några öl på Bagpipers tillsammans med Sanna, Thomas och Micke för att sedan dra oss hemåt i relativt god tid.
Jag vet sedan tidigare att det inte är riktigt värt att missa en flight för en fylla...

Lördagen bjöd på fotboll (Liverpool - Wigan 3-2) och en fin kväll på Söder. The Women höll hov på Vampire Lounge; svettigt, akustiskt och som vanlig väldigt bra.


           



   

Jag vet inte, men de kanske inte kan känna sig helt nöjda med denna formulering?

Min kära vän Astrid tipsade mig om några trevliga områden i Sydney häromdagen, därbland Kirribilli (som för övrigt är ett klockrent ortsnamn).

Så, här (Upper Pitt Street)  tänkte jag bo om ovan nämnda dam kan se till att packa sin väska i januari och joina Thomas och mig i Oz (annars blir det nog lite tight ekonomiskt, 13 500 SEK i månaden är ganska saftigt):

- Stressat som en skållad råtta
- Besökt Skogås och det gör jag inte om
- Insett att jag missade Jenny Lewis och att det gör ont
- Förstått att Drive-By Truckers "Outfit" är vad föräldrar bör spela för sina barn
- Hittat Skatteverket, Södermalm (stället alltså) och Magnus Ladulåsgatan på en och samma gång (efter två år i Stockholm)
- Fixat personbevis översatta till engelska


Den jobbiga delen av veckan är över. Ångest-tisdag. Tisdag är värre en måndag och så är det med det.
I morgon väntar Mamma Mia Sing-A-Long vilket lär bli kul med tanke på hur svag jag är för allsång. Torsdag är seriös After Work på jobbet (är det OK att kalla det After Work då?) och på fredag väntar celebert besök från Östersund.

Vad hände med den här killen? Han är det bästa som har hänt Idol.

..att jag inte är särskilt glad över att The Hold Steady har ställt in sin spelning på Debaser.
Det suger rent ut sagt.


Jag behöver en ny spelning att peppa inför. Förslag?

Jag fick för mig att Gary Louris var på väg till Sverige. På hemsidan läser jag sedan att han spelade i Göteborg samt Malmö - i juni!
Men det missade jag tydligen.

Det har runnit mascara ner för mina kinder idag på grund av tjejen som ni ser på bilden nedan. Jag har skrattat så gott. Hon är fantastisk.

Det är alltid trevligt att lära sig nya ord och det gjorde jag häromdagen.
Ordet är Sybarit.
På Wikipedia finner man följande om staden Sybaris:
"Sybaris var en grekisk kolonistad i Syditalien, grundad på 720-talet f.Kr. Stadens invånare blev kända för sitt luxuösa och utsvävande leverne, därav ordet sybarit. År 520 f.Kr. förstördes Sybaris av grannstaden Kroton, som avundades Sybariternas rikedomar och vällevnad."

Efter en stunds googlande fann jag en svensk förening som kallar sig själva för Sybariterna. Jag överväger seriöst att ansöka om medlemskap.

En stressig dag på jobbet. Hello Saferide lugnar ner mig.

När jag i eftermiddags steg innanför dörren efter en lång dag ute på fältet, möttes jag av en sambo (som ibland får vara ledig på måndagar) som tittade på True Blood.
Mannen kan sin musik och television har givetvis alltid rätt i slutändan.
Något jag dock ständigt förnekar är att jag kan faschineras av blod och våld på TV (samt att han ofta har rätt).
Jag vill säga att det är äckligt (och visst är det väl det ändå), men är det någon gång jag vaknar till efter att däckat framför dumburken, så är det när jag hör att det är hemskheter på gång.
Sådan är inte jag. Eller?

Vi kan ta Dexter som ett exempel. Det är en bra serie, men jag är inte såld. Jag kan slumra till, men när "slakten" sätter igång, då måste jag titta.

Vampyrer (som True Blood handlar om) är i och för sig så overkligt att man inte reflekterar särskilt mycket över vad som pågår, men det här är inte direkt "Buffy". Det här är snyggt och välproducerat. Äckligt och vulgärt.


Bra helt enkelt. Därför drar vi på ett avsnitt till nu.




Hejdå.

Ja, jag blev sjuk. Sängliggande hela lördagen, vilket kanske inte bara var på grund av en krasslig hals, men ändå.
Jag ville titta på Man C - Liverpool, men att promenera till Lilla Essingen i eftermiddagens väder efter att varit en sväng till jobbet för att hämta dator och mobilt bredband, kändes inte riktigt aktuellt. Mina fötter var blöta och kalla och fick gömmas under en filt på ryamattan istället för att traska ytterligare i regnet. Seger blev det i alla fall.

Klockan är halv elva och jag jobbar samtidigt som jag försöker att engagera mig i en film som verkar helt fantastisk, nämligen Son Of Rambow.
Kanske får jag se om den imorgon, då jag kan fokusera lite bättre.
För övrigt stärktes min kärlek till Ben Kweller när jag såg den fruktansvärt pinsamma rullen College igår kväll. Inledningen tilltalade mig tack vare musiken, resten var rent skräp.

Nåja, kanske dags att tacka för idag. Möte i Bromma imorgon bitti (på en adress som jag inte känner till, men vad vet jag om Bromma egentligen?).

Fredagens After Work blev förstås längre än tänkt:

             

På Fridhemsplan finns det en grill som alltid har gamla löpsedlar uppe. Idag såg jag SVDs löp om "Mackdöden" (http://www.svd.se/naringsliv/motor/artikel_1790437.svd) från 26:e september.

Det är någonting speciellt med tomma bensinmackar. Jag gillar bilden och den påminner mig om ett av Edward Hoppers snyggaste verk "Gas".

Fredagens låtlista:
Ben Kweller - Wasted and Ready
Dogs Die In Hot Cars - Godhopping
Mates of State - For The Actor
The Hold Steady - Southtown Girls
Rilo Kiley - Portions for Foxes
N.E.R.D. - Windows
Vampire Weekend - Campus
Bishop Allen - Tea For Two

Fredagens After Work - Bagpipers Inn (no shit), Rörstrandsgatan

Fredagens roliga: Ricky Gervais. Alltid.



Fredagens oro: Att jag ska bli förkyld igen. Det finns det inte tid för.

En mycket lång vecka börjar leda mot sitt slut. Och det ser fan inte bättre ut kommande vecka.
Men det är tempo och kundbesök. Det är då jag mår som bäst tror jag.

Min före detta klasskamrat Patrik har ett band som heter Pulpa. De har gjort ett helt makalöst album som heter Fightmusic. Spår 3, som heter 2 AM har en mycket lustig effekt på mig. Idag gick jag i vanlig ordning hem från jobbet. Jag lyssnar på Pulpa och plötsligt dyker 2 AM upp. Jag märker hur jag omedelbart förändras. Hur jag genast sträcker på min rygg, höjer blicken mot horisonten och ökar mina steg. Jag känner mig oövervinnerlig. Jag klarar av vad som helst och vem som helst och fuck you om du påstår något annat. Det är nästan så att jag vill spöa på alla oförskämda cyklister som trafikerar den trånga, kombinerade gång och cykelväg på Lilla Västerbron. Jag vill be den otrevliga kassörskan på ViVo som skriker till en gammal man att han inte förstår sig på kortmaskinen att visa lite respekt. Det gör jag förstås inte.
Men det känns som att jag skulle kunna vinna en fight mot vem som helst. När som helst.

Det kanske är därför skivan heter just Fightmusic? Förmodligen inte, men det vore ju kul.

Nu ska jag fortsätta min kväll med Rilo Kiley. Inte dumt alls.

Imorgon är det fredag och jag ska ta tag i allt som jag skjutit upp under veckan. Det brukar tyvärr vara en del.

God natt.

Andra morgonen denna vecka då jag känner mig som ett kolli.
Liverpool spöade PSV igår med 3-1. Keane gjorde sitt första mål i röda tröjan.

Nej, det går inte att skriva något vettigt när man knappt kan hålla ögonen öppna. Det är dags för en kopp kaffe tror jag.

Denna fina melodi gör min morgon lite bättre:

Gårdagens spelning var något av en besvikelse. Det är allmänt känt att Evan Dando har varit lite av en pundare och klappade ihop totalt i mitten av nittiotalet.
Jag har dock uppfattade det som att han tagit sig i kragen. Jag hade fel.

Jag är inget stort fan av långa, meningslösa mellansnack. Men när låtarna avverkas i det tempo som de gjorde igår, så är det svårt att veta när en ny låt tar vid. När verser dessutom tas bort helt, börjar man fundera på om det är ett medley man lyssnar på.
Det var en man i publiken som stod väldigt långt fram och hade en fin systemkamera. Han var dock inte den ende som fotade bildsköne Evan. Jag kan förstås ha missat något, denne man kanske betedde sig illa.
Han gick i alla fall ut ur lokalen efter att Evan slitit i hans kamera och skrikit "Fuck You! Get the fuck out of here!".
Ett lustigt utspel som ingen förstod särskilt mycket av. Min kamera åkte i alla fall ned i väskan efter detta.

Onsdag betyder Champions League. Liverpool möter PSV Eindhoven. Jag håller tummarna för att Torres håller samma klass som i lördags. El Niño - han är Gud.

Svenska Fans tror på följande startelva:

Reina
Arbeloa Carragher Agger Aurelio
Kuyt Gerrard Mascherano Babel
Torres Keane


Den som lever får se.

Nedan följer lite bilder från gårdagen:

     

I afton ska jag dra mig bort till Söder och Debaser Medis för att se Evan Dando och hans Lemonheads.
Jag, Sanna och herr Krona. Billig öl, brudar i chinos och killar i Converse och snortighta jeans.
Jag gillar Debaser (betydligt mer än vad jag gillade Stures i helgen, det kommer dröja innan jag sätter min fot där igen).

Kärleken till Lemonheads (och den heta alfahanen Evan Dando) föddes vid 16 års ålder. Det var år 2002, så det var inte direkt under deras storhetstid på 90-talet. Den upplevde aldrig jag, men det gjorde troligtvis den person som introducerade mig till bandet. En gammal stofil kan jag säga så här i efterhand.

Lemonheads funkar i alla lägen. Och Evan Dando är den coolaste mannen på jorden.

This is what all the fuss is about:

Och jag vet inte riktigt varför. Jag kan inte påstå att jag har överdrivet mycket intressant att skriva om och jag förväntar mig inte att få särskilt många läsare heller. Jag vill bara skriva igen.
Tanken var att skapa en blogg för nära och kära när det bär av till Australien, men av någon anledning ville jag börja reda nu.
Så, hjärligt välkommna!